Den 20onde maj, alltså två dagar innan BF tog jag och Jonas oss en långpromenad då förvärkarna började kännas mer och mer. Resten av kvällen va ganska lugn. Dagen efter, söndag den 21a bestämde vi oss för att åka ner och promenera runt på birsta ( hade då bestämt mig för att vräka bebis!) Så vi plockade upp Maja och åkte ner. Käkade middag på Ikea och gjorde lite småshopping nån timme innan vi gav upp och åkte hem.

 

Och det vetni, det gjorde sitt. Jag och Jonas åkte hem och la oss i soffan och slog på en film och jag hann somna till i tio minuter i soffan innan jag vaknade av det där kända "knäppet" som många hör innan vattnet går. Ligger kvar nån minut i soffan och försöker få tankarna i ordning om det nu va så att det va dags, att bebis kände för att komma ut till oss..

 

Och så var det!  23.40, dagen innan BF går vattnet, på hallgolvet. Jonas står och kollar på mig medans jag kläcker ut mig "är det inte jag som kissar nu så är det vattnet som går" haha. Så medans jag tar mig en dusch ringer han förlossningen. Värkarna kom direkt när vattnet gått och hon på förlossningen säger att vi är välkommen ner på en gång om vi ville det, men jag kände för att trycka i mig två alvedon och ta en dusch och försöka ta mig igenom lite av det hemma. Men när klockan var strax innan 02.00 gick det inte riktigt längre så vi packade bilen och åkte ner till sjukhuset.

 

Med 3 cm öppen och 3 värkar på 10 minuter blev vi skickade till vårdhotellet för att försöka få iallafall lite sömn. Satt mig i duschen och lyckades väll somna till nån minut mellan värkarna tills klockan blev 8 och vi fick komma tillbaka. Öppen 7cm så vi fick bli skickade till förlossningsrummet. Narkosläkaren kommer in för att ge mig EDA, vilket gick åt helskotta då han stack fel och råkade ge mig spindalbedövning istället. kände bara hur kroppen domnade sen tappade jag blodtrycken och tuppade av. Vaknade efter en timme av att jag höll på klia sönder ansiktet då bortdomningen började släppa och jag fick en rejäl klåda istället. Barnmorskan kommer in och frågar om jag kände av värken jag hade och jag blev jäkligt lättad då jag kunde säga nej på det. Men, nästa värk hade bedövningen släppt och ja, då började det kännas igen. Och då dom inte kunde ge mig mer var det jag och lustgasen som fick kämpa oss resten. Med ett jäkla stöttande och pushande från jonas!

 

Så, där låg jag med värkar men då han inte hade hamnat på plats helt fick jag inte börja krysta på ett bra tag. Lättare sagt än gjort dock. Jag låg och krystade utan att det gav nå resultat haha. Men 17.00 är det dags, då låg han där han skulle och den lättnad jag kände när barnmorskan säger " från och med nästa värk kan du börja krysta riktigt" och 17.51 tittade världens finaste kille ut, efter 16 timmar - 3508g och 52cm ren kärlek!!